Synpunkter på och reflektioner kring bärselens ergonomi och barnets motoriska utveckling.
I texter på nätet om ergonomi och bärselar används begreppet “ergonomi” och “ergonomisk” utan att tydliggöra hur barnets kropp snabbt utvecklas under första levnadsåret och hur det som är ergonomiskt vid 3 månader mest troligt inte är det vid 8 månaders ålder. Det saknas ofta beskrivning av hur barnet i bärselen ska kunna växlar mellan att vara aktiv och att vila genom att själv kunna byta position.
Uppgifter som förekommer i diskussioner kring bärselar och ergonomi förvånar, bland annat uppfattningen att eftersträva en ”c-kurva” av ryggraden ända upp till 10 månaders ålder, samt betoningen på att undvika höftledsluxation även när risken för den är så gott som obefintlig.
Varför denna betoning då risk för höftledsluxation normalt inte brukar förekomma vid 3 månaders ålder och speciellt inte om barnet har lärt sig krypa? Oftast redan efter två-tre månaders ålder är det liten risk för höftledsluxation. Det är från litteratur på hemsidor otydligt om tillverkare anser att det föreligger risk för höftskador vid ”inkorrekt användning” oavsett barnets ålder? När man har en extremt bred höftposition och knäna i samma höjd som rumpan behöver man beakta barnets ålder. När barnet har god styrka i ryggen kan knäna behöva sänkas i förhållande till rumpan för att barnet ska få en god bäcken position och en rak stark rygg.
En C-formad rygg kombinerat med att barnet saknar huvudstöd är negativ – en C-formad rygg är en viloställning där man bör ha stöd för huvudet. När barnet håller huvudet själv bör det bygga en pelare av kroppen där ögonen ser rakt fram och där nacken är rak. En rundad rygg leder till svaghet och framskjuten nacke i en onaturlig position.
Ett nyfött barn har en c-formad rygg och är oftast i en viloställning tätt intill föräldern.
Vid tre månaders ålder har barnet fått en rakare rygg än som nyfödd samt också kontroll och balans av huvudrörelser. Barnet börjar använda sina händer för att greppa. Aktivitetsgraden ökar och barnet börjar undersöka föremål och kommunicera mera.
Ett barn på 8 månader är stark, kan förflytta sig och sätta sig upp och barnet brukar inte vilja vara i en viloställning för länge. Ett barn i denna ålder som bärs aktivt bör inte ha en rund rygg utan en rak rygg och huvudet i lodlinje eller framför den. Det blir för passivt att luta sig bakåt förutom när barnet vilar. Hen bör kunna växla mellan att vila och att vara aktiv.
En bärsele bör sträva efter att likna det sätt man naturligt bär barn i sina händer och som bemöter barnets behov av rörelser och utveckling. Ett nyfött barn hålls med magen mot den vuxnas kropp i en viloställning. Ett tre- till femmånaders barn växlar mellan att vila och att vara aktiv. Vid aktiv huvudkontroll eftersträvas en ”pelare” – inte den c-formade ryggen hos en nyfödd. När barnet är rak håller det sig uppe med hållningsmuskulatur i nacke och rygg, och barnets tyngdpunkt hamnar ovanför barnets stödyta. Om barnet sitter med rund rygg hamnar tyngdpunkten bakom stödytan och det blir svårt att kontrollera kroppsrörelser eftersom barnet blir svagare, ”sjunker ihop” och ”ramlar bakåt”. Det är viktigt att placera barnet så att det med ökad ålder kan byta position och växla mellan att vara aktiv med en rak rygg och god balans och att vila tryggt mot dig som förälder. Ofta sitter mellan stora barn från ca 4-7 månader på förälderns höft och bärs med ett lägre stöd då barnet själv kontrollerar huvud och bål. Ett ännu äldre barn bärs på olika sätt, tittar framåt, sitter på höften, bärs över axeln. Förutom nacke och öga är det när barnet blir äldre viktigt med en bra bäckenposition. I aktiv ställning bör bäckenet vara i neutralt läge eller framåttippat. Bakåt tippat bäcken leder till rundad rygg och svaghet. Det finns bärselar där man kan ha en plan sits eller en liten kudde som hjälper bäckenet att få en bra ställning som undviker bakåttippning.
En position som förekommer med bärsele är att äldre barn bärs på förälderns rygg. Det är skillnad på att vara framåtvänd på förälderns rygg eller att vara framåtvänd på förälderns mage. När barnet bärs högt på ryggen, så att ansiktet är i nivå med den vuxnes huvud, kan barnet växla mellan att ha en rak rygg och se sig aktivt omkring och att vila genom att lägga ner hvudet mot förälderns rygg. I den framåtvända bärselen dinglar barnets ben som ofta slår emot föräldrarnas ben. Det är svårt för barnet att ta spjärn med armar och det är också svårt att luta bakåt och vila. På förälderns rygg blir det framåtvända bärandet naturligt – bara barnet bärs tillräckligt högt upp. Om barnet bärs lågt – med dess huvud i nivå med förälderns skulderblad eller rygg, kan barnet inte titta rakt fram utan behöver konstant titta åt sidan. Barnet sitter med rundad rygg och kan inte ändra sin ställning. Det är därför bättre att bära högt på ryggen.
En nackdel med att ha barn på rygg är brist på ögonkontakt. Samtidigt kan ett äldre barn lättare med ljud och rörelser uttrycka sina behov när inte ögonkontakt är möjlig, det beror på barnets personlighet.
Ett samarbete kring bärselar har etablerats mellan Learn to Move och Runa Gustafsson, psykolog som också arbetar med kroppsterapi. Runas kunskap om kroppen, hållning och balans har på ett naturligt sätt lett till att hon observerat barn i bärsele. Hon har observerat barn och även den vuxnes kroppslighet när hen bär barnet. Den vuxnes rörelsemönster och des betydelse för barnet tas sällan upp i fakta kring bärselar och bärsjalar.
Läs Runas kloka tankar om vilka effekter vuxnas rörelsemönster kan få på barnets utveckling:
Hur vi använder bärsele
När en vuxen bär ett litet barn i en bärsele pågår ett komplext rörelsemönster. Vi behöver uppmärksamma hur det sker då det har en väsentlig betydelse för barnets utveckling. Först en bakgrund som inledning.
Bakgrund inledning
Olika tankar, behov och motiv ligger bakom föräldrars val att bära ett barn i bärsele, bland annat önskan om fysisk närhet med sitt barn och utveckla en positiv anknytning. En annan önskan kan vara att få fria händer samtidigt som man bär barnet. Det finns olika modeller av bärselar på marknaden, bland annat modeller där man kan bära barnet framåtvänt, det vill säga barnets ansikte vänder sig utåt utan ögonkontakt med sin förälder. Vissa föräldrar väljer bort detta alternativ, för att de önskar ha ögonkontakt med sitt barn, och att även skydda barnet mot för mycket visuellt stimuli. Artiklar om bärsele som kan läsas på nätet fokuserar sig huvudsakligen på selens ergonomi, diskussion kring ögonkontakt eller inte, och på positiva effekter av att bära selen.
Vissa artiklar poängterar betydelsen av korrekt användning av barnens ben och höfter i selen och klargör hur barnens ben inte ska hänga rakt ned utan befinna sig i en M-position för att på så sätt gynna höfter och barnets mognadsprocess, och därmed undvika höftledsinstabilitet. Att bära barnet centrerat betonas. I flera artiklar varnas för att ha barnet framåtvänt där hen blir framåtlutad och viktens tyngdpunkt ligger på främre underliv, på pubisbenen, istället för på sittbenen (sittbensknölarna).
Det finns artiklar och bloggtexter där man lyfter fram betydelsen av att se sitt barn, och framförallt att barnet kan se sin förälder för stöd, trygghet och bekräftelse. Ett litet barn som hänger i en sele och framåtvänt blir inte bara utsatt för en onaturlig hållning utan även för intensiv visuell stimulering. Om detta sker i en stressig kaotisk miljö kan barnet inte värja sig. Vi vuxna kan ju gå ifrån om det blir för arbetsamt.
Kommunikation och utveckling
År 2011 uppmärksammades i svensk television en vetenskaplig studie av Suzanne Zeedyk om betydelsen av att placera barn i en bakåtvänd barnvagn, där barn och föräldern kan se varandra. Studien beskriver hur denna position främjar barnets kommunikativa förmåga och språkliga utveckling. Genom ögonkontakt mellan barnet och föräldern kan man dela upplevelser i sin ickeverbala och verbala kommunikation, och barnet får hjälp med att tolka inre och yttre stimuli. Barnet får bekräftelse. Denna position hindrar inte barnet att se och uppleva omgivningen. Barnet kan pendla mellan att kunna se föräldern och se övrig omvärld. Det centrala är förälderns närvaro och uppmärksamhet. Dessutom innebär ju denna position att föräldern själv lättare kan uppfatta sitt barn och svara på barnets uttryck och beteenden vilket skapar mer trygghet. Det är i ögonkontakt lättare att trösta och stödja sitt barn.
Det är också i ögonkontakt lättare att se när något är på gång, till exempel att kunna se när ett sovande barn håller på att vakna, och man som förälder kan möta barnets blick och uppfatta barnets tillstånd, och bemöta barnet.
En väsentlig dimension saknas
När det gäller artiklar och marknadsföring som uppmärksammar bärsele finner jag dock en dimension som saknas. Denna dimension är väsentlig och avgörande för hur bärselen kan användas och påverka barnet. Det är betydelsen av den vuxnes egen kroppslighet och av hur hen rör sig med bärselen och barnet och hur detta rörelsemönster påverkar effekten av selen, och dess inverkan på barnet.
Tyvärr noterar jag att det finns föräldrar som bär sele på ett sådant sätt som riskerar en negativ utveckling hos barnet. Jag har kunnat se tecken på stressreaktioner på barn och att föräldrar då inte verkar medvetna om hur det kroppsliga och psykiska samspelet mellan dem och barnet kan påverka barnets motoriska utveckling, och känsla av trygghet. Jag ska här söka förklara vad jag observerat och hur jag reflekterar, det utifrån mina teoretiska och praktiska kunskaper och kliniska erfarenhet som psykolog, kroppsorienterad psykoterapeut och rolfer®.
Rörelsemönster – och dess olika dimensioner
Flera faktorer är viktiga att beakta när man använder bärsele. Om man som förälder rör sig stressigt, mer klumpigt, snabbt, ryckigt eller med vaggande gång leder det till att man igångsätter rörelsekrafter som får barnets ben och armar att röra sig (hastigt) åt olika håll vilket innebär att en kraft och påfrestning rör sig in mot barnets kropp, oftast centralt mot höfter och mot ryggraden, och som det kan bli för kraftfullt och svårt för barnet att hantera. Barnet kan försvara sig eller skydda sig genom att spjärna emot eller spänna sig på olika ställen inuti kroppen för att hantera påfrestningarna. Det finns barn som hänger ”snett” i selen (ibland nästan diagonalt), och gör det svårare, svårt eller omöjligt för barnet att fokusera ögonen och huvudet på ett centrerat sätt.
Att gå mindre smidigt och inte uppmärksamma hur barnets huvud ligger och rör sig kan innebära stor belastning på nacken, med risk för allvarliga skador eller nackproblem som följd, nu och i framtiden. Jag har sett hur barn ligger med huvud bakåt eller åt sidan samtidigt som den vuxne rör sig hårt och orytmiskt. Det kan bli ett slags skakande våld på barnets nacke och övriga ryggrad. Skakningarna kan ske i sidled eller i vertikalt (som stötar upp och ner), detta beroende på hur den vuxne rör sig. Jag har sett situationer där barnets nacke skulle kunna brytas av. Det lilla barnet blir sårbart och utsatt i detta läge. Jag har sett barn som kollapsar, ger upp.
Det flesta av oss vuxna vet hur det kan kännas avigt och obekvämt att dansa med någon på ett dansgolv som det inte känns bra att dansa med. Kanske trampar vi varandra på tårna och upplever ett oharmoniskt samspel, och inom oss önskar vi att dansen snart ska ta slut, så att vi kan lämna golvet. Det lilla barnet kan inte välja bort, barnet måste uthärda, och ett sätt att göra det om påfrestningar blir för starka är att skärma av. Om denna mekanism sker ofta och för en längre tid kan det leda till stressymptom och obalans i nervsystemet. Jag har sett barns ögon och blick vara stirrig och spänd, tecken på stress i det autonoma nervsystemet.
Händer som håller om
En annan viktig dimension att fundera kring är att inte använda bärsele i stället för sina händer. Det är värdefullt att lyhört hålla om sitt lilla barn med sina händer eller med en hand för att på så sätt stödja barnet, omfamna barnet så att hen kan känna sig trygg och uppleva den vuxnes närvaro. Bärselen borde inte ersätta händer och ett mänskligt hållande. Den kan snarare kunna fungera som avlastning för den vuxne, kanske för att det ska bli lättare att bära rent viktmässigt. Att betrakta selen som en praktisk attiralj där barnet bara kan hänga fritt samtidigt som man sysslar med annat innebär risk för att inte vara vaken på barnets kroppsliga position. Även en hand på eller om selen har betydelse också för föräldern, att på så sätt få mer direkt feedback från barnets kropp. Den tidiga fasen i ett barns liv bygger på att känna trygghet och omsorg, att kunna vila tryggt i famn och hamn, att i denna utvecklas utifrån sina förutsättningar, att i denna famn utvecklas i sin naturliga nyfikenhet och lekfullhet. Om barnet blir otrygg på grund av starka krafter på den egna kroppen, ägnar barnet tid och fokus på att stå ut, eller på att överleva och hantera en stark påfrestning.
Andningen
Vanligt vid stress är att hålla andningen, eller andas snabbt och ytligt. Andningens rytm påverkas och detta kan barnet förnimma. Man kan beskriva samspelet mellan barnets kropp och förälderns kropp som en slags kommunikativ dans, där barnet så direkt och naket upplever förälderns yttre och inre tillstånd. Är föräldern stressad, rör sig stressigt, och mer inriktad på annat än närvaron med sitt barn i selen så upplever barnet denna kvalitet, på ett icke verbalt sätt. Förälderns egen kroppslighet överförs på barnet. Den tidiga fasen i samspelet mellan barnet och den vuxne är grundläggande för barnets utveckling. Det berör barnets motorik, känslomässiga, psykiska, kognitiva och språkliga utveckling.
Utveckling av balans
När man använder bärsele bör man betänka att barnets känsla av tyngdpunkt i sin kropp och i relation till tyngdlagens verkningar i gravitationsfältet förändras och kompliceras. Denna förmåga att finna sin inre balans, rörlighet och stabilitet är en grund för god hållning och funktion – även innan barnet lär sig gå. Från födseln och de första månaderna är barnet djupt involverad i att utveckla sin balans, som att utveckla jämviktsreaktioner i alla riktningar och finjusteringar i balansen.
Ergonomi
Som tidigare nämnt fokuserar sig artiklar på nätet och även marknadsföring av bärselar på begreppet ergonomi. Det finns föreställningar på marknaden kring ergonomi och barnets kropp som behöver ifrågasättas och diskuteras. I samtal med barnfysioterapeuten Ulrika Myhr har vi två diskuterat perspektiven på ergonomi som förekommer på nätet och på producenters hemsidor, och funderat kring hur bärselens funktion kan utvecklas som främjar barnets naturliga utveckling. Jag hänvisar till Ulrika Myhrs artikel ”Synpunkter på och reflektioner kring bärselens ergonomi och barnets motoriska utveckling” med en kortare sammanfattning av synsätt på bärsele och ergonomi, se länk.
När det gäller bärsele och ergonomi behövs vetenskaplig oberoende forskning på hur bärselens konstruktion påverkar barnets fysik och motoriska utveckling, men också på hur föräldrars rörelsemönster påverkar barnet, och hur interaktionen kan se ut och utvecklas vid användning av bärsele.
Ergonomi och rörelse
När jag nu påvisar synsätt på ergonomi när det gäller barnets position i bärsele är det väsentligt att framhålla hur ergonomisk bärselens struktur och teknik än är, kvarstår betydelsen av att vara medveten om hur man rör sig med barnet i selen. Hur förälderns egen kroppslighet påverkar barnet och interaktionen mellan dem. Denna dimension måste vara central i användningen.
Barnets utveckling är ett samspel mellan barnets egna förmågor, de uppgifter barnet får och miljön barnet befinner sig i. Gravitationen och dess fält är en osynlig kraft vi ofta förbiser, men dess verkningar är i högsta grad närvarande och levande när både barnet och den vuxne rör sig tillsammans. Även subtila signaler är viktiga i barnets orientering mot att hålla sig upprätt och i att tolka inre och yttre signaler. Här vet vi inte vetenskapligt säkert hur påfrestningar i form av skakningar i rörelser påverkat barnets förmåga och kapacitet. Kanske klarar vissa barn av detta, andra inte. Men jag vet att barnfysioterapeuter nu alltmer ser allvarliga nackproblem hos små barn. Dessa problem kan också vara relaterat till användning av bärsele med ett negativt rörelsemönster. Påfrestande rörelsemönster utgör därför en riskfaktor.
Med denna artikel vill jag uppmärksamma riskerna med att inte vara uppmärksam på samspelet mellan föräldern och barnet vid användning av bärsele i rörelse. Att bli mer medveten om den egna kroppens tillstånd och rörelsemönster är en viktig utgångspunkt för att utveckla och främja barnets motoriska funktion och fysiska självkänsla.
Rekommendationer enkla riktlinjer
Här rekommenderar jag några viktiga enkla riktlinjer i att främja och utveckla en positiv kroppslighet och rörelsemönster hos den vuxne som vill använda bärsele:
Sakta ned, gå långsammare, mjukare
Tänk på att andas utan stress
Håll om ditt barn mjukt fast med dina händer eller med en hand, som primärt stöd och hållande
Vara medveten om att din kroppslighet och rörelsemönster har betydelse när du använder bärsele
Ha ögonkontakt, för ömsesidig kommunikation
Avslutningsvis vill jag framhålla behov av oberoende forskning på effekter av bärseleanvändning, både på kort och lång sikt. Enligt uppgift finns ingen forskning kring bärsele och interaktionen mellan föräldrar och barn i bärsele. Men fram till vi erhåller mer vetenskaplig kunskap om möjligheter och risker med bärsele vill jag utifrån mina observationer och kliniska kunskaper kring kroppslig struktur och hållning betona uppmärksamheten på rörelsemönster, och dess betydelse i samspelet mellan barnet i bärsele och föräldrar. Det för att minimera skadliga risker och istället främja en positiv utveckling.
Jag föreslår att producenterna i sin marknadsföring och bruksanvisningar på ett tydligt sätt uppmärksammar och klargör denna dimension. En försäljare i butik och kunnig om bärselar sade ”att det bara är att sätta sitt barn i bärsele”. Det är inte bara att sätta ett barn i en bärsele. Det är ett dynamiskt komplext rörelsemönster som pågår vid rörelse och denna måste uppmärksammas då det har betydelse för barnets välmående och utveckling.
Stockholm 29 augusti 2017
Runa Gustafsson Leg psykolog, Leg psykoterapeut Certified Advanced Rolfer®
Runa Gustafsson har en lång klinisk erfarenhet som psykolog och psykoterapeut med specialisering på psykosomatik och samspelet kropp och psyke. Kunskap och erfarenhet kring hur tidiga trauman och spänningsmönster i kropp och psyke har betydelse för denna artikel. Runa Gustafsson har tidigare inom landstinget bland annat varit verksam som barn- och familjepsykolog med fokus på språk- och kommunikationsutveckling. Som rolfer har Runa Gustafsson lång tids erfarenhet av hur individers tidiga kroppsliga spännings- och rörelsemönster formar en individs kroppsliga hållning, och balans, bland annat i dess myofasciasystem, rörelsemönster, nervsystem, och även emotionella utveckling. Runa Gustafsson är verksam vid egen privat mottagning i centrala Stockholm.
På Learn to move avråder vi från att använda bumbostolen, då den är negativ för barnets utveckling. Bumbostolar är utformade på ett sätt som omöjliggör för barnet att lära sig att sitta med rak rygg. När barnet sitter i stol där det är meningen att det ska hålla upp huvudet själv då ska ryggen vara rak. I stolar där man inte förväntar sig att hålla upp huvudet själv utan vila, där kan barnet luta bakåt. Problemet med bumbo är att barnet ska hålla huvudet själv men utformningen av bumbostolens sittyta omöjliggör för barnet kunna sitta med rak rygg och rak nacke vilket är det normala – ryggen är normalt en stark “pelare”. Sitsen i bumbostolen lutar bakåt, den är inte plan. Bäckenet tippas bakåt, ryggen blir rundad, och när ryggen är rundad blir den svag. Det är omöjligt att lära sig balans i denna position eftersom man ”ramlar bakåt”. Ofta lutar barnet huvudet eller hela kroppen åt en sida. En plan sits skapar förutsättning för att barnet ska kunna ha en bra bäckenställning och en hållning där ögon, nacke och vestibularis samarbetar för att programmera en fin hållning med rak rygg, aktivering av ryggmuskler och ögonen i horisontell position. I bumbo stolen får barnet göra en ”sit-up” med magmuskler eller kollapsa med rund rygg.
Många barn som sitter i bumbostolar blir förvirrade och när de sedan ska sitta på golvet sitter de med dålig hållning och är svaga. De kan inte balansera. Det är därför bättre att sätta barnet i en matstol innan det lär sig att sitta på golvet. I matstolen behöver man från början ge sidostöd och ryggstöd till midjan, barnet lär sig sitta rak och tränar att röra sig framåt och tillbak till rakt läge. Så småningom lär sig barnet balans åt sidan, och sist lär det sig balans bakåt.
Själva uppförsbacken/bakåtlutade sitsen omöjliggör gott aktivt sittande eftersom bäckenet bakåttippas, ryggen blir rundad och barnet jobbar mot tyngdkraften eller sjunker ihop. Det omöjliggör balansträning.
Bakåtlutad sits som på bumbostolen, rund svag rygg, ramlar bakåt, omöjligt att sitta med rak rygg.
Gåstolar kan användas korta stunder vid få tillfällen men lär inte barnet att utvecklas . Gåstolen, om den används mycket är rent negativ för barnets utveckling – både för motoriken och även för den mentala utvecklingen. Det finns också risk för olyckor, som i vissa fall kan leda till allvarliga skador på huvud och nacke.
I gåstolen behöver barnet inte uppmärksamma sin motorik eftersom det inte blir några konsekvenser av att t.ex. luta huvudet eller ha en sned kroppshållning – barnet ramlar inte. Barnet behöver inte kämpa och problemlösa för att ta sig fram för egen kraft. Bristen på uppgifter att lösa för att kontrollera kroppen leder till att barnet blir ouppmärksam. En del barn som tillbringat mycket tid i gåstol har svårt att belasta benen vid vanligt gående och en del går med huvudet lutat åt ena hållet. Om huvudlutningen kvarstår kan barnet ha programmerat in ”fel” mål att sträva efter. Första året är det viktigt att barnet lär sig att målet för balans är att ryggen är rak och ögonen är i horisontalplanet, inte att nacken lutar och ena ögat står högre än det andra.
Ett nytt problem är att barn tillbringar många timmar i gåstol och inte ligger på mage. Det kan ibland leda till att barnet fått en sämre handfunktion eftersom handen behöver belastas mot golvet så att rörligheten i handleden ökar. Som nyfödd är handen knuten – när barnet kryper böjs handleden bakåt samtidigt som fingrarna sträcks och barnet ökar sin rörlighet och styrka. Belastningen är viktig för rörelsesinnet, att vi känner handens rörelser. Rörligheten är viktig för att vi ska kunna ha ett starkt grepp med bakåtböjd handled.
Barn som har gått mycket i gåstol och inte vill vara på mage, ligger ofta med knutna händer på mage. Då behöver du leka och träna och motivera barnet att bli starkare. När barnet börjar gå är det inte lika naturligt att utveckla grunden till god känsel och starkt grepp i händerna.
Forskning visar att gåstolar försenar såväl motorisk som intellektuell utveckling samt att de kan orsaka olyckor. I Kanada är gåstolar sedan länge förbjudna, du kan både hamna i fängelse och få dryga om du säljer eller importerar en gåstol.
Läs ett utdrag från en av LTMs Facebook-inlägg här för att lära dig mer om varför:
Att krypa är en otrolig uppgift, som påverkar så många andra saker. Bland annat muskelstyrka i skuldra, armar och händer. Blev så glad på jobbet häromdagen då min 3-åriga kompis (med speciella utmaningar) hade lärt sig att krypa. Han kunde utforska, försvinna i en annan riktning än mamma, välja vem han ville gå till och leka tittut bakom möbler. Krypa är mer tröttande än att gå – försök bara att krypa i några timmar (mest troligt nyttigt för alla som sms:ar på telefonen mest hela dagen – stretchar handmuskulaturen)! Detta fick mig att tänka på vad jag nyligen lärt mig, att i Canada är gåstolar för barn förbjudna. Om du säljer en gåstol kan du få böta upp till 100 000 dollar eller hamna 6 månader i fängelse! Varför? 3 orsaker: 1. Olyckor, 2. Försenad och försämrad motorisk utveckling 3. Ännu mer försämrad än motoriska utvecklingen blir den mentala utvecklingen. Det finns forskning om detta. Hur kan detta komma sig? Ja, jämför detta: Om en bebis ligger på mage och börjar att sträcka ut armen för att greppa en leksak, då kan hon få nya sinnesupplevelser när hon smakar på leksaken, känner med händerna på strukturen, eller hör ljudet och känner tyngden när hon bankar leksaken i golvet. Dessa upplevelser leder till nyfikenhet och att man tänjer på sina gränser och försöker nå lite längre, kanske att man kan börja röra sig åt sidan i en cirkel för att hitta något nytt att utforska, och få nya sinnesupplevelser och nytt lärande – man kanske hittar en pappersbit som har så många andra kvaliteter än leksaken. Detta leder till ännu mer nyfikenhet och barnet pushar sig till att kunna röra sig framåt, krypa, ta sig under stolen – få lära sig innebörden av ordet ”under” . Bebisen får kontinuerligt ägna sig åt problemlösning, hitta strategier, relatera kroppen till miljön, hur hon ska kunna nå det hon vill och lära sig nya saker. Motoriken leder till sinnesupplevelser (perception) som leder till lärande (kognition). I gåstolen ”flyger” barnet fram, behöver inte bära sin egen kroppsvikt, han sitter och puttar lite med fötterna. Han behöver inte ens hålla huvudet rakt med ögonen i horisontalplanet, för han ramlar inte även om han lutar. Om det ligger en leksak på bordet framför honom och den ramlar ner, då ser inte barnet leksaken och kan inte plocka upp den, utan fortsätter att röra sig framåt. Det blir ingen problemlösning och ingen lärdom om hur man relaterar kroppen till miljön. Barnet behöver inte UPPMÄRKSAMMA på samma sätt som kryparen, och barnet ramlar inte när det försöker göra saker på gränsen till vad hon klarar av, och lära av misstag och hitta sätt att göra det bättre på nästa gång. Allt detta är något jag tar för givet, men det faktum att det finns forskning och lagar i Canada som förstår detta är otroligt! Sverige ligger långt efter. Här sitter barn också i så kallade ”ergonomiska” vagnar – de borde förbjudas! Mer om detta senare!
Gåstolar försenar barnets utveckling och bör användas med måtta.
För alla föräldrar som vill köpa barnvagn är det viktigt att tänka till och fundera på faktorer som är viktiga för er och för barnet. Tyvärr är det vanligt att sittvagnar som inte är ergonomiska marknadsförs som just ergonomiska och det skapar förvirring för konsumenten. Här följer information om själva sittställningen i ”sittvagnar” – det vill säga hur bra barnet sitter.
Sittande definieras som en aktiv upprätt sittposition där barnet har plan sits med rumpa och ben som stödyta och där bålen och huvudet balanserar i en rak upprätt position ovanför stödytan. När sitsen lutar bakåt blir hela kroppen del av stödytan – det är en viloposition utan styrka och balans.
Det varierar hur tidigt ett barn sitter, eftersom det hänger ihop med barnets motoriska förmåga. Ett barn som i magläge på golvet börjar att röra sig runt på stället, inte krypa men förflytta sig i en cirkel, och att rulla från rygg till mage har för det mesta styrka för att kunna sitta i sittvagn utan att ha full balans i sittande. För att få full balans i sittande behöver barnet få träna att sitta och då kan bland annat sittvagnen hjälpa till med detta. Även om barnet sitter stilla så rör sig vagnen och barnet får möjlighet att utveckla jämviktsreaktioner för att bli ännu stadigare.
Plan sittyta ger god hållning och växling mellan aktivitet och vila
I sittvagnen bör barnet växla mellan att sitta rak med god hållning och att lägga sig ner och vila när det är trött. När barnet sitter rak behövs inget ryggstöd, ibland behövs ett bälte i lår-bäcken vinkeln för att ge stabilitet. Barnets motoriska förmåga och vagnens utformning påverkar barnets sittställning. Det viktiga för att kunna sitta rak med en god hållning är att vagnen har en plan sittyta. Det möjliggör en god bäckenställning som i sin tur skapar en rak rygg. Ryggen är rak om man ser på den framifrån eller bakifrån. Om man ser på ryggen från sidan så har den en kurvatur, svank i ländryggen, en buktning åt andra hållet i bröstryggen och svank i halsryggen. Det är en naturlig kurvatur. Att däremot sitta med en rund ”C-rygg” eller ”dålig hållning” ger svaghet – ungefär som när man böjer en pinne eller penna, den runda delen blir svag. Med rund rygg klämmer man ihop diskar och sträcker ut ligament i ryggen. Vuxna får ont i ryggen av att sitta så. Det som avgör om man sitter rak är bäckenets ställning. Ett bakåttippat bäcken ger en C-formad rygg, och man sitter som i en uppförsbacke och gör en sit-up. Ett neutralläge eller framåttippat bäcken ger en rak rygg med normal kurvatur. Man håller sig upprätt med muskler i nacke och rygg som är de naturliga hållningsmusklerna. Fötterna bör ha antingen en rak stödyta eller när barnet blir äldre kan man fälla ner fotstödet. Om man fäller upp fotstödet i sittande påverkar det bäckenställningen så att det blir bakåttippat – och ryggen blir ”rund”. Det samma händer med en så kallad ”hängmattesits”. Även där tippas bäckenet bakåt och ryggen blir rund. En vanlig plan sits är bäst för barnets sittställning.
Viloläget och fotstödet
När barnet ska vila vill det ändra position och öppna upp vinkeln mellan lårben och rygg. Det vill precis som vi vuxna bli rakare när vi vilar. Det är därför fördelaktigt ifall en sittvagn kan ha en plan sits där ryggstödet går att fälla bakåt i olika lutning utan att sitsen påverkas. Fötterna kan i sittande antingen vara rakt fram på en plan sits eller hänga ner om man fäller ner fotstödet när barnet blir äldre. En del sitsar tippar barnet i ett enda läge, framåt eller bakåt. Då kan inte barnet ändra position på ett naturligt sätt och när det sover är fötterna uppe i luften. Det är för oss alla onaturligt och behövs inte.
Här kan du ladda ner bilder på ergonomisk och icke ergonomisk barnvagn
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Om du fortsätter att använda denna webbplats kommer vi att anta att du godkänner detta.
