Spasticitet eller spastiskt rörelsemönster?
Vad är problemet och vad är åtgärder? Ja det beror på hur man ser och definierar ett symptom. Idag pratar vi ofta om ”spasticitet” som att det ”är” något – ungefär som en muskel eller en skelettdel. Men det finns inget ”spasticitets organ”. Istället behöver vi prata om ”spastiskt rörelsemönster” – ett sätt som man rör sig på när man saknar kontroll. Varför ska vi prata om spastiskt rörelsemönster? Jo för att åtgärderna blir helt annorlunda och bättre. Ett spastiskt RÖRELSEMÖNSTER i benen ser ut som en nyfödds gång när man håller upp dem: korsade ben, på tå, och utan höftsträckning och belastning på hela foten. Precis som det nyfödda barnet behöver barn med spastiskt rörelsemönster förändra, utveckla och förbättra sitt rörelsemönster. Vi får inriktningen ”förbättra” och sträva efter ”normal förmåga”. Barnet ska lära sig det som fattas – att belasta, att sträcka på höften att utåtrotera benen, med mera! Många nuvarande åtgärder berör inte själva problemet – rörelsemönstret. Botox försvagar barnet – det påverkar styrka. Vi vill inte försvaga barnen vi vill stärka dem. Låsta fotortoser minskar belastning och minskar ledrörlighet. Vi vill öka belastning och öka ledrörlighet. Att passivt föra ett liggande barns ben och bedöma ”spasticitet” säger lite om rörelsemönstret i stående – det bedömer motstånd mot passiv rörelse utan någon påverkan av tyngdkraften – inte hur rörelsemönstret ser ut när barnet är aktivt med gravitationens påverkan. De nuvarande vanligaste åtgärderna skulle om vi gav dem till normalutvecklade barn, försämra deras motorik. Vi målar upp ett ”hot” om att det kan bli ”ännu sämre” om vi inte låser foten eller försvagar muskeln. Men vad händer om vi tänker på rörelsemönstret? Att på alla sätt sträva efter förbättring, lärande, utförande av rörelser och på så sätt normalisera rörelsemönstret. Om jag lär mig de rörelser jag från början inte kan – då minskar eller till och med försvinner det spastiska rörelsemönstret. Det kan fortfarande finnas kvar ett motstånd vid passiv rörelse av benet men vad gör det när jag kan gå normalt?
Det jag lärt mig i klinisk verksamhet är att gånghjälpmedel på olika sätt förstärker eller förminskar det spastiska rörelsemönstret beroende av hur de är designade eller inställda. Här om dagen hade en liten kille olika storlek på rollator hemma och på förskolan. Gångmönstret var betydligt bättre med den mindre rollatorn. När vi minskade avståndet mellan handtagen på den större rollatorn så blev genast rörelsemönstret bättre. Ännu bättre kan det bli om man går helt rak. Så förutom att träna de rörelser som man inte kan – träna på att gå baklänges, stå med fötter utåtvridna, trycka med foten i golvet, så behöver vi tänka till om gånghjälpmedel och hur de påverkar rörelsemönstret. Vi behöver också bedöma och analysera rörelsemönstret. Vilka rörelser kan barnet ännu inte utföra? Till vilken grad? Vilka rörelser kan barnet inte göra? Hur kan jag skapa uppgifter och aktiviteter Vi vet hur barn lär sig att gå och gradvis utvecklar kontroll över sina rörelser. För barn med funktionsnedsättning behöver vi använda den kunskapen redan från allra första början – genom att skapa uppgifter som tränar de rörelser barnet ännu inte behärskar.
Och vi måste förstå att gånghjälpmedlet är en del av träningen. Ett hjälpmedel är inte neutralt. Beroende på hur det är utformat och inställt kan det antingen förstärka barnets spastiska rörelsemönster eller skapa förutsättningar för ett mer funktionellt och utvecklat gångmönster.
Därför räcker det inte att fråga: Kan barnet ta sig fram med hjälpmedlet? Vi måste också fråga: Hur får hjälpmedlet barnet att röra sig – och är det den rörelsen vi vill att barnet ska lära sig?
Är ni med på resonemanget?
